Startside‎ > ‎

Blog

Under hvert indlæg er det muligt at kommentere: lad din stemme høre!

Abonnér på blog-indlæg via email:
Skriv din mail-adresse i feltet og
dernæst den captcha-tekst,
som kommer frem! 

Artiklerne på bloggen stammer fra vores eget univers.
Derudover henviser vi på facebook og Google+  til interessante stemmeartikler fra andre medier.
De står mest overskueligt på Google+

Seneste blog-indlæg

Viser post 1 - 6 af 10. Vis flere »

Foreningerne og standene

indsendt 11. apr. 2016 08.53 af Stemmens Dag   [ opdateret 11. apr. 2016 08.59 ]


Præsentation af de medvirkende, Stemmens Aften:

indsendt 6. apr. 2016 23.28 af Stemmens Dag

Præsentation af de medvirkende, Observatoriet:

indsendt 6. apr. 2016 13.38 af Stemmens Dag

Præsentation af de medvirkende, Sneglegangen

indsendt 6. apr. 2016 05.15 af Stemmens Dag   [ opdateret 6. apr. 2016 05.15 ]

Præsentation af de medvirkende, Ringerloftet

indsendt 5. apr. 2016 13.12 af Stemmens Dag   [ opdateret 7. apr. 2016 14.14 ]

Præsentation af de medvirkende, Biblitotekssalen:

indsendt 5. apr. 2016 03.22 af Stemmens Dag   [ opdateret 6. apr. 2016 02.00 ]

Stemmens Dag, april 2016

indsendt 19. sep. 2015 07.13 af Stemmens Dag   [ opdateret 19. sep. 2015 07.45 ]

- giv dit bud på dagens indhold!

En ungarsk herold (udråber)

/Skye

Stemmens Dag nærmer sig sit 10 års jubilæum. Gennem alle disse år har det været den samme ukuelige kerne af folk, som med glæde har sat sig sammen for at udveksle ideer og indfald, planlægge og forberede det hele.
Arbejdsånden er uforandret god og venlig, og selvom vi ved vores seneste møde bemærkede, at vores ideer generelt er blevet noget mere jordnære, kan vi stadig inspirere hinanden.
Nævnte møde, som fandt sted i Karens kolonihavehus i Husum, var både et visionsmøde for Stemmens Dag 2016 og ordinær generalforsamling. Det glædeligste var måske, at det fornyende indslag i form af retorikeren Thea Sejr og audiologopæden Sara Gryholdt i så fornem stil sluttede sig til kredsen, så det måske nærmest var af gammel vane, at vi ikke ændrede på tillidsposterne i den nu udvidede bestyrelse. 
Titler går vi ikke vældig meget op i, men til orientering er Karen Jørgensen formand, Inge Brink Hansen kasserer og Skye Løfvander næstformand. Menige bestyrelsesmedlemmer er Hanne Smith Pedersen og Malene Bichel foruden Thea og Sara, som vi med én fælles stemme byder hjerteligt velkommen!

Sara og Thea har bl.a. gjort sig bemærket ved deres undersøgelse af knirkende kvinder. Fotoet er et skærmskud fra en Politiken-video.

... og så er det naturligvis glædeligt, at vi holder kursen mod Stemmens Dag i Rundetaarn enten lørdag d. 16. eller søndag d. 17. april 2016. Vi har allerede mange gode ideer på tegnebrættet, men vi vil meget gerne tage den udvidede stemmestamme i ed - dvs. blandt andre dig:
Har du ønsker eller ideer til arrangementet, så lad os høre om dem! 
Skriv gerne i kommentarfeltet nedenfor, så vi får en åben ideudveksling! 
Bedste stemmeide præmieres naturligvis!

Endelig skal det meddeles, at der løbende foregår oprydning og æstetisk løft af hjemmestemmesiden, som i nuværende fase er blevet meget blå, men først og fremmest har fået mere indhold i form af artikler. Vores gamle blog er ikke nedlagt, men da det har vist sig muligt at oprette en underside, hvor der løbende føjes indlæg til, hvor man kan deltage i debatten og abonnere på indlæg både pr. mail eller RSS, var det oplagt at gøre dette, så alting nu er samlet. Hvis du har brug for hjælp til at få blog-abonnementet gjort klar, så vær ikke bange for at spørge!

Dette indlæg er det fjerde på den nye blog.


Grottor, Grodor, Gryende Röster

indsendt 18. sep. 2015 04.09 af Stemmens Dag   [ opdateret 20. sep. 2015 07.07 ]

Johan Laserna, www.laserna.se


Intervjuaren: ”Skulle man kunna säga att vissa av de ljud ni får fram när ni sjunger är … primitiva?”

Pavarotti: ”Inte primitiva! Djuriska!”


Den djuriska rösten

I sin bok Singing with your own voice berättar den amerikanska sångpedagogen Orlanda Cook hur hon brukade förvånades över sina skådespelarelevers högt utvecklade förmåga att härma (efterligne) djur utan att de hade vuxit upp vare sig på landet eller i vildmarken: ”Om tillfället och omständigheterna är de rätta så kan eleverna yla som vargar, hoa som ugglor, gala som tuppar (haner), skrika som babianer, bräka som får, skria som åsnor (æsler)…”

Den här vanligt förekommande förmågan att härma djur såg Cook som en viktig nyckel till vad hon kallade ”den naturliga delen av den mänskliga rösten.” När samma elever blev ombedda att sjunga hade de nämligen inte längre tillgång till de delar av sin röst som de använde för att härma djuren. Dörren till den naturliga rösten var då plötslig stängd. Men varför?

När eleverna försökte härma djur var det en lek som de spontant gav sig in i med liv och lust, fullt beredda att vända ut och in på sig själva och sina röster i jakten på det rätta ljudet, ivrigt lyssnande efter minsta antydan till något som kunde leda i rätt riktning. När eleverna istället skulle sjunga förvandlades hela deras attityd. Då återföll de genast i de röstmönster som de byggt upp under ett helt liv. De blev plötsligt stelare i kroppen, ängsliga och allvarliga, och deras röstomfång krympte påtagligt. Där de tidigare obekymrat experimenterat med röstljud försökte de nu kontrollera sig själva och åstadkomma en röst som skulle bli accepterad som ”vacker”, ”bra” eller helt enkelt bara ”rätt”.

Det som eleverna lyckades komma i kontakt med i sökandet efter de djuriska lätena var något som Cook kallade för primitiv röstenergi. Den primitiva röstenergin finns naturligt hos alla människor, menade hon. Den är ordlös och är oftast ett oreflekterat uttryck för en känsla eller en omedelbar och spontan reaktion på en situation: ”utrop, skrik, tjut, vrål, suckar, kluckanden, skrockanden, skrän, skratt och gråt.” Alla dessa icke-verbala ljud betraktade Cook som röstens råmaterial. När eleverna under hennes systematiska ledning utforskade sin naturliga röstenergi blev deras röst starkare, registret bredare och klangen fylligare.

Cook dog 2001 men den som vill bli hennes elev kan skaffa sig boken och fördjupa sig i den. Det är den väl värd – den är sprängfylld med fakta, entusiasm och praktiska övningar.



Orlanda Cook, i färd med at ge utlopp för lite primitiv röstenergi


Inspirerade röstexperiment

En del av glädjen med att sjunga övertonssång är just det förutsättningslösa och lekfulla utforskandet av rösten. Ju mer man söker desto mer finner man, och ju längre man håller på desto mer övertygad blir man om att det egentligen inte finns några gränser för hur en människa kan låta.

Forskare hävdar att vår röstapparat i sin nuvarande form utvecklades för några hundra tusen år sedan. Det är ett tankeväckande faktum att det talade språket och vår egen art homo sapiens gör gemensam entré i världshistorien.

Anatomiskt sett anses detta ha gjorts möjligt genom att struphuvudet sänktes så att det hamnade längre ner i halsen. Jämfört med till exempel homo erectus, en annan av förgreningarna i hominidernas släktträd, fick vi på så sätt större avstånd och volym mellan stämband och läppar och därmed möjlighet till en betydligt rikare nyansering av vår röst, bland annat fick vi förmågan att forma vokalljud.

Vi vet inte om talet evolutionärt sett föregick sången, eller om det var tvärtom, men kanske har de utvecklats parallellt och är bara två sidor av samma mynt? Alla ljud vi gör med rösten och som vi håller ut på får ju en sorts sångkvalitet. Lyssna bara på ett nöjt spädbarns ljuvliga små strövtåg med sitt joller.

Kanske är det en längtan tillbaka till denna spontana, improviserade och fullkomligt naturliga gryningssång som är den hemliga strävan inte bara i övertonssångarnas snäva cirklar utan i all sång?

Det finns många spännade vägar att gå för att hitta nya och outforskade trakter av sitt röstlandskap. Det räcker med att vända sig till naturen för att snabbt bli erbjuden en outtömlig mängd möjligheter. Tillbringa till exempel en småblåsig natt i ett träd och lyssna på hur vinden spelar i det.

Gå djupt in i denna fantastiska musik och ha den levande inom dig när du i mörker och tystnad – och med stämbanden bortkopplade! – använder din egen kropp, din munhåla, läppar och tänder och öron för att bli en del av musiken.

Man kan också göra som medlemmarna i SONG gjorde den 23 maj i år. De begav sig till Oxhagen i Fyledalen (i östra Skåne) för att pröva möjligheten att musicera med parningslystna lövgrodehannar.

Området kring Oxhagen består av naturbetesmarker med täta växlingar mellan små gräsfält, träd, buskage, dungar (krat) och små fisklösa vattensamlingar – ett idealiskt område för lövgrodan. Den lilla (5 cm) grodan, hylas arborea, finns bara i Skåne och har varit på utdöende men hämtat sig och antalet individer varierar nu mellan 5.000 och 12.000.


Løvgrodan, hylas arborea (foto: Wikipedia)


De nio expeditionsmedlemmarna anlände strax före skymningen. Det blev en underbar försommarkväll, så trolsk och myggrik som bara en svensk – och förmodligen dansk – försommarkväll kan vara. Och det dröjde inte länge förrän det magiska ljudet av knarrande lövgrodehannar fyllde luften.

Ljuden kom från hundratals osynliga individer utspridda i våtmarkernas höga gräs. Var och en av dessa röster var imponerande kraftfull och när de hetsade varandra som mest var det nästan bedövande starkt. Att sjunga med dem visade sig vara förånansvärt lätt och de verkade inte ta illa upp över att få denna oväntade konkurrens från däggdjuren. Det var väl mest Gösta som stressade dem lite när han emellanåt lät undslippa sig ett mäktigt knarrande. Han blev dock snabbt överröstad av en massiv moteld från de gröna och artriktiga långbeningarna. Den kraftfulla och böljande kören av klangfulla knarranden blev till ett slags bordunstämma som gav övertonsången ett överraskande fritt spelrum.

På vägen tillbaka till parkeringsplatsen passerade vi en annan, mycket mindre vattensamling, där en blygsammare kör körde för fullt och som emellanåt interfolierades av en eller ett par klockgrodor. Elller möjligen av ett par pygméer från Centralafrika. Det lät likadant och det var för mörkt för att vi säkert skulle kunna avgöra saken.

På det hela taget var det en lyckad expedition och SONG kommer definitivt att verka för förnyade musikaliska möten mellan djur och människor.

För den som inte har tillgång till ett träd, inte tycker om mygg eller har ett problematiskt förhållande till naturen vill jag nämna att det finns en fantastisk trippel-CD – Les voix du monde/Voices of the World – som ger ett slags provkarta på olika vokala traditioner från hela världen och som är rena guldgruvan för den som vill experimentera med sin röst och behöver lite inspiration i väntan på att det änglalika jollret ska infinna sig.

De två första skivorna behandlar olika tekniker och den tredje olika former av flerstämmig sång – polyfoni. Teknikerna delas in i olika grupper: rop, skrik och larm; röst och andning; tal, deklamation och sång; omfång och register; klangfärger; röstförvrängning; ornamentering; tekniker där man sjunger in i eller imiterar olika instrument; användning av övertoner.



Resonanta hålrum

Under en semesterresa till södra Kreta i juni passade jag och några andra SONG-medlemmar på att undersöka ravinernas och grottornas akustiska egenskaper.

Kreta är geologiskt sett att betrakta som ett konglomerat av sönderbruten sten och grus som den afrikanska kontinenten ungefär som en plog pressar upp ur havsbotten. De geologiska krafterna har skapat ett berglandskap genomkorsat av en väldig mängd vandringsbara raviner.

Enligt (ifølge) det grekiska grottsällskapet – The Greek Speleological Society – finns också mer än 3000 grottor på ön, varav Zeus grotta, Dikteon Andron, är den mest berömda. Ravinerna visade sig vara fina akustiska rum, medan grottorna var en besvikelse (skuffelse).

Finns det något dystrare än att befinna sig i en svåråtkomlig och nyupptäckt grotta och full av förväntan pröva hela sitt register utan att få tillstymmelse till svar? De flesta av grottorna visade sig var sådana nollresonanta potatissäckar. En och annan kunde visserligen kvickna till en smula på någon enstaka frekvens, men var i övrigt var de måttligt intresserade av att kommunicera med oss. Några få visade känslighet för mer än ett frekvensområde men ingenstans fann vi några riktigt intressanta ekokammare.

Förmodligen finns de kretensiska godbitarna loklaiserade till bergsområdena kring Rethymnon och Heraklion.


Paleolitisk väggmålning av en bisonoxe i Niauxgrottan i Ariége, utförd vid en plats med särskilt starka ekkoeffekter


Det ska erkännas att SONG-medlemmarnas förväntningar blivit omotiverat höga av ett kapitel i Lucie Raults Musical Instrument: Craftsmanship and Traditions from Prehistory to the Present där författaren redogör för några intressanta studier av tre grottor i Ariège i Frankrike.

Studiernas syfte var att se om det fanns något samband mellan dessa grottors musikaliska egenskaper och de många rituella målningar från den äldre stenåldern som finns där.

Undersökningarna utfördes med rösten och i totalt mörker för att man inte skulle veta var målningarna fanns. Det visade sig att de var utförda på just de ställen i grottorna där de akustiska egenskaperna efterklang, ljudstyrka och resonans var särskilt påtagliga. På de ställen där minsta viskning gav upphov till en imponerande genklang var målningarna särskilt talrika. De starkaste akustiska effekterna fick man om man nynnade med stängd mun eller om man höll sig till vokalerna A och O och om röstljuden var av låg frekvens.

Man upptäckte också att de platser i de många gångsystemen som visade tonala skiften var markerade med målningar eller tecken. Förekomsten av målningar på ställen där ekot besvarade grottgångens grundton med en kvint antyder också att människor uppmärksammat detta intervall redan för mycket länge sedan.

Men grottor av den kaliber som finns i Ariège växer ju inte på träd och tills SONG och GONG gör en gemensam resa dit får vi kanske fortsätta att nöja oss med att undersöka de grottor och håligheter som finns inuti våra egna kroppar.

Munhålan är ju också en grotta och till skillnad från de ur akustisk synvinkel lite småtrista hålrummen på södra Kreta är den häpnadsväckande resonant. Precis som man kan uppfatta och använda en grotta som ett musikinstrument kan man betrakta munhålans system av gångar och hålrum som ett sådant.

En grundläggande egenskap hos de allra flesta instrument som utnyttjar fenomenet resonans är nämligen att de särskilt framhäver de övertoner som faller inom vissa givna frekvensområden. För varje grundton som man kan spela på instrumentet finns det alltså en given uppsättning övertoner som kommer att lyftas fram och som på ett påtagligt sätt kommer att färga den akustiska upplevesen av grundtonen. Sådana frekvensområden med ”förhöjd respons” kallas formanter.

Nu är det ju så att de flesta instrument är utformade på ett sådant sätt att deras formanter inte går att ändra på. En grotta eller en gitarrlåda har den form den har och därmed har den vissa bestämda frekvensområden som den kommer att lyfta fram mer än andra. Ett av de få instrument där formantfrekvensområdena kan ändras under spelets gång är den mänskliga rösten.

Genom att munhålans form ändras samtidigt som stämbanden håller en viss ton kommer de övertoner som faller inom olika delar av frekvensbandet att framhävas. Det är detta som händer när man frambringar olika vokalljud och det är utgångspunkten för all övertonssång.


Ung tibetansk buddhistmunk undersöker en snäckas spektrum av overtoner


Trans-resonans

Ett av skälen till varför det är så svårt att lära sig tala ett nytt språk utan brytning när man nått en viss ålder är att man inte förmår justera de olika delarna av munhålan tillräckligt exakt för att få fram de helt korrekta ljuden. Hela det komplicerade muskulära och mekaniska samspelet mellan käke, läppar och tunga har vant sig vid det egna språkets och den egna dialektens exakta inställningar och det är svårt att göra de ytterligt små justeringar som krävs.

En person som bryter avslöjar sig obönhörligen som en person med invandrarbakgrund och det är vi ju ganska vana vid, men en kvinna som låter som en man får verkligen omgivningen att höja på ögonbrynen. I en värld där allt fler män väljer att byta kön är det faktum att män och kvinnor låter så olika ett växande problem.

En som skrivit en mycket intressant artikel om detta – ”How to develop a female voice” – är författaren, musikern och fotografen Melanie Anne Phillips. Under den period av sitt liv då hon bit för bit övergick från att vara man till att bli kvinna kämpade hon även intensivt med att förändra sin röst. Av en slump hittade hon en dag ett läge då hon plötsligt lät precis som en kvinna. Hon lyckades hålla kvar detta läge och under flera år finslipade hon alla detaljerna i sin nya kvinnliga röst. Det hon upptäckte var att den avgörande skillnaden mellan en kvinnlig och en manlig röst inte är tonhöjden – som den tusenåriga västerländska vokaltraditionen indoktrinerat oss att tro – utan resonansen och klangen.

Kan detta verkligen stämma? Låt oss titta närmare på hur ljudet av en röst egentligen uppstår. Lite förenklat går det till så här. Luft som befinner sig i lungorna pressas med hjälp av den väldiga diafragmamuskeln upp mot struphuvudet. I struphuvudet sitter stämbanden, eller (med en mer korrekt anatomisk benämning) stämläpparna, små slemhinneklädda veck. När luften pressas förbi vecken börjar de vibrera och alstra snabba serier av ljudvågor.

Ljudvågorna passerar sedan genom de resonanta gångarna och håligheterna i svalg och mun- och näshåla. Under denna turbulenta färd inverkar ljudvågorna på varandra på en mängd olika sätt som ger det samlade ljudet sin utpräglade klang.

Ljudet som kommer ut ur munnen blir en spegling av stämbandsvibrationernas möte med röstapparatens materia. Det finns inte två personer som har identiskt lika röstapparater och dessutom kan man genom att ändra på formen, storleken och texturen hos dessa gångar och håligheter utvinna en enorm klangmässig nyansrikedom.

Eftersom ett normalstort manligt struphuvud är ungefär dubbelt så stort som ett kvinnligt kommer det att vara resonant för lägre övertoner. Om en man och kvinna sjunger samma ton med stämläpparna, till exempel ett C, kommer de båda tonerna att ha olika klanger eftersom de båda C:nas mönster av övertoner kommer att se olika ut.


Melanie Anne Phillips


Melanie Anne Phillips upptäckte att när hon talade i falsett så spände hon musklerna kring sitt struphuvud på ett sådant sätt att hela spektrumet av övertoner dämpades. Men i ett viss läge, genom att bara spänna övre delen av struphuvudet och på så sätt minska struphuvudets resonanslåda, kunde hon tysta de låga övertonerna men behålla de höga. Överraskad upptäckte hon då att hennes röst fick ”en autentisk kvinnlig resonans vid alla tonhöjder.”

Phillips’ artikel finns att läsa på nätet. Här berättar hon också intresseväckande om att det inte på något vis räcker med att ens röst låter kvinnlig – och att man ser ut som en kvinna – för att man ska uppfattas som sådan.

Avgörande egenskaper hos det kvinnliga sättet att tala är det dynamiska registret (kvinnor använder ett större register än män, håller en jämnare tonhöjd men varierar sin melodi mera), uttal och artikulation (män uttalar orden med kant, kvinnor rundar av, mjukar upp), ordbruk (det finns ord som bara män respektive kvinnor använder), grammatik (män använder oftare än kvinnor grammatiska konstruktioner för att hävda sin maktposition), och slutligen kroppsspråk (som intressant nog påverkar rösten, till och med när man talar i telefon).

Phillips är mycket medveten om att detta handlar om kulturellt konstruerade stereotyper, men de gäller i förvånansvärt många kulturer och hennes artikel är först och främst skriven för män som bytt kön och som vill uppfylla omvärldens förväntningar. I slutet av artikeln skriver hon, med glimten i ögat: ”Denna artikel handlar inte om att befria sig från stereotyper utan om att bli en. Så fort du lyckats med detta kommer du att få massor av skäl att befria dig från den!”


Resonansmassage

Låt mig nu bara avslutningsvis – och fortfarande med resonansfenomenen som vägvisare – tränga ytterligare ett stycke in i den egna kroppen. Paradoxalt nog leder denna väg mot det inre via några exempel där ljudkällan ligger utanför oss själva.

Resonans är ett fenomen med många dimensioner. Hela den revolutionerande utveckling med radiosändningar som ägde rum under 1900-talet bygger på det fysikaliska fenomenet resonans. Enkelt uttryckt lyckades man bygga små föremål – kristaller – med mycket specifika naturliga frekvenser. Ett föremåls naturliga frekvens är den frekvens med vilken föremålet börjar vibrera om det får en stöt utifrån.


Gruppmassage (?) i Shanghai i 1949


A-strängen på en stämd gitarr är sådan att om man knäpper på den så börjar den naturligt vibrera med en viss frekvens – den frekvens som vi uppfattar som tonen A. Det intressanta är att man faktiskt kan sätta strängen i rörelse bara genom att sjunga en ton med samma frekvens. Det uppstår då en så kallad sympatisk vibration.

Om en radiosändare sänder ut en mycket specifik frekvens och det någonstans finns en en kristall med samma naturliga frekvens så börjar kristallen vibrera. Eftersom den yttre kraften (radiossignalen) vibrerar med exakt samma hastighet som den inre (kristallen) kommer det att börja byggas upp energi i kristallens vibrationer. Även om signalen som tas emot är ofattbar svag så kommer energin till slut att bli så stor att den räcker för att driva exempelvis ett högtalarmembran som låter oss höra signalen tydligt och klart.

När man spelar gitarr kan man med sin egen kropp uppleva något snarlikt. Om man på vanligt sätt håller gitarren och slår an en sträng kan man känna hur gitarrens botten vibrerar mot bröstet. Om man låter sig fyllas av den här vibrationen en stund och sedan mycket svagt sjunger samma ton får man en stark förnimmelse av att gitarrens sträng vibrerar inuti i ens egen kropp.

Mina egna finaste upplevelser från övertonssång i grupp har jag från stunder då jag lyssnat intensivt till de toner som kommit från de andra i gruppen och sedan tagit en mycket svag ton som jag sedan försiktigt ändrat så att den förstärkts av tonerna utifrån. Det är en fantastisk känsla att förnimma hur ljudstyrkan ökar och minskar utan att förändringen kommer sig av att man själv varierar den kraft man lägger i sången. Det påminner lite om att ratta på en gammaldags radiomottagare och höra signalen blir starkare eller svagare vid minsta vridning.

Skillnaden mellan de båda fenomenen är att om man med sin egen röst ligger en aning högre eller lägre än tonen utifrån så blir vibrationen starkare än om man ligger på exakt samma frekvens. Det uppstår ett slags kraftigt pulserande rytm. Det är samma sak som händer när man sjunger med en sångskål och sjunker ner lite under skålens ton. Och samma fenomen som de bulgariska kvinnokörerna eftersträvar när de genom att medvetet sjunga en aning ostämt får fram en alldeles speciell genomträngande klang.

Jag kan verkligen rekommendera att pröva denna lite annorlunda metod vid improviserad gruppsång. Att koncentrera sig på vibrationen istället för tonhöjden ger en underbar känsla som masserar både kroppen och själen – och sedan låter det ju dessutom fint!



Johan, som til daglig layouter bøger, supplerer med følgende tekstuddrag:

Texten kallas Mandukya upanishad och är en av de kortaste av de tidiga upanishaderna, troligen skriven strax före vår tideräkning. Den har fått stor betydelse genom några lärde utläggningar av texten som gjordes på 500-talet.


"Aum: denna stavelse är hela världen. Den förklaras vidare så: det förflutna, nuvarande och tillkommande är endast aum, och vad övrigt är, bortom dessa tre tider, är också endast aum, ty allt detta är brahman. Detta själv är brahman, och det är fyrdelat.

Den första delen är den allomfattande, som i vaket tillstånd, medveten om det yttre, med sju lemmar och nitton munnar upplever de grova tingen.

Den andra delen är den skinande, som i drömmande tillstånd, medveten om det inre, med sju lemmar och nitton munnar upplever de enskilda tingen.

Djupsömn är då den sovande inte hyser några önskningar eller ser några drömmar. Den tredje delen är den visa, som i djupsömnens tillstånd har blivit ett enda förtätat medvetande, fullt av sällhet, som upplever sällhet, vars mun är tanken.

Detta är alltings herre, detta är den allvetande, detta är den inre styraren, detta är alltings sköte, ty det är varelsernas upphov och bortgång.

Den fjärde förstås så: inte medveten om det inre, inte medveten om det yttre, inte medveten om bådadera, inte förtätat medvetande, inte medveten, inte omedveten: det osedda, icke urskiljbara, ogripbara, utan kännetecken, oföreställbart, obeskrivligt, till sitt väsen blott självmedvetande, mångfaldens upphörande, stilla, gott, utan tvåfald.

Detta är självet, som man skall lära känna.

Med avseende på stavelserna är detta själv stavelsen aum; med avseende på de enskilda ljuden är ljuden dess delar, och delarna är ljuden a, u och m.

Det vakna tillståndet, det allomfattande, är det första ljudet a, eftersom det omfattar (äpti) eller är främst (ädimattva). Den som känner detta omfattar allt han begär och blir den främste.

Det drömmande tillståndet, det skinande, är det andra ljudet u, eftersom det utökar (utkarsa) eller är av två slag (ubhaya). Han som känner detta utökar sin samlade kunskap och blir måttfull; i hans släkt föds ingen som inte känner brahman.

Djupsömnens tillstånd, det visa, är det tredje ljudet m, eftersom det bygger upp (miti) eller upplöser (apati). Den som känner detta bygger upp hela denna värld och blir dess upplösning.

Det fjärde är utan ljud: det icke urskiljbara, mångfaldens upphörande, gott, utan tvåfald. Således är aum sannerligen självet. Den som känner detta träder själv in i självet."



At synge – en vej til personlig udvikling

indsendt 18. sep. 2015 03.12 af Stemmens Dag   [ opdateret 20. sep. 2015 07.05 ]

Lene Ravn, cand. phil., musikskolelærer, drømmetyder. Oprindelig bragt i tidsskriftet Musikterapi, 20. årg., nr. 1, 1993
Artiklen findes som .pdf i bunden af siden. Mulighed for download, 4 printervenlige sider.


Beskrivelse af arbejdet med en teoridannelse omkring stemme, psyke og krop i specialet Så syng mig dog!
Præsentation af Roy Hart-teatrets stemmearbejde, som teorien er anvendt på. Og noget om udviklingen af en sangpædagogik, der tilgodeser pædagogiske, kunstneriske såvel som terapeutiske mål.



Stemmen og psyken

Hvordan stemme og psyke er forbundet, har jeg overvejet en del. Menneskets stemmelyd personificerer og identificerer så stærkt, at man blot ved at lytte til den straks ved en masse om personen. Klangen bag ordene giver et umiddelbart, intuitivt indtryk af køn (kønstilbøjelighed), alder, stemningsleje, energi, intention m.m.
Paul Moses, afdød amerikansk professor i stemmelære, udviklede en metode til at diagnosticere menneskelige neuroser udelukkende ved at lytte til stemmers klang, omfang, registerbrug, rytme, resonans og respirationsmåde. Han konstaterede på denne baggrund, at stemmen er indikator for, hvordan forskellige aldersfaser er gennemlevet, snarere end bundet til statiske kvaliteter som alder, køn og kropsbygning.
Stemmen afslører altså ikke kun det, vi er, men i høj grad også det, vi ønsker at være - personligheden, vi udtrykker os igennem (per - sona = gennem lyd). Stemmen kan være overdrevent indsmigrende sød, grov, neddæmpet, appellerende, æggende eller efterligne et idealiseret familiemedlem. Det afhænger at selvbillede og persona.
Desuden er stemmelyden kommunikationsbro. Den bringer os i kontakt med hinandens følelser og tanker, men kan også omvendt forsvare vores integritet - sørge for, at vi får 'spyttet ud' i stedet for at 'sluge det hele råt'. Også den indre kommunikation er stemmen bærer af. Det som ikke bliver udtrykt, kan lettere fortrænges. Og omvendt kan man blive løst at forbandelser (= psykiske komplekser) ved at 'sige troldens navn', dvs., udtrykke smerten i lyd. Det ubevidste bevidstgøres og frigives.
Stemmelyden er det mest subjektive udtryk. Den er sand menneskelig handling - kraft projiceret i rum. Samtidig er den også et objektivt, akustisk fænomen med materialekarakter (- ru som sandpapir eller blød som smør!).

Roy Hart teatret
I 1988 stiftede jeg bekendtskab med Roy Hart teatrets helt specielle måde at behandle stemmer på. Her kaldes stemmen for sjælens muskel. Stemmearbejdet er jungiansk funderet. Man arbejder på alkymistisk vis med at forvandle stemmeklangen, råmaterialet til guld - dvs. få den egentlige timbre frem. Fra dette balancerede centrum i stemmen og personligheden er det muligt at udtrykke alle sine sider i klang, til kunstnerisk formål og i al almindelighed. Vejen går igennem både mandlige og kvindelige sider i alle stemmer. Der arbejdes med meget høje og dybe toner, stemmeknæk og usædvanlige klangfarver (=stemmens skygge!), og man bruger hele kroppen som klangbund og frigør dens energi via stemmen.
Jeg oplevede på egen krop og stemme, hvordan øvelserne gik lige ind i min personlighedsstruktur og åbnede for glemte såvel som uopdagede kvaliteter. Da jeg på dette tidspunkt stod overfor at skulle skrive speciale, bestemte jeg mig for at arbejde med en teori omkring stemme, psyke og krop.

Så syng mig dog!
Min stemmeteori er fænomenologisk funderet, dvs. bygget op omkring oplevelse at stemmelyd. Metoden går efter kvalitative resultater: oplevelsen at den transformation og vækst i personligheden, der følges med en større integration mellem krop og stemme og mellem forskellige stemmekvaliteter. Resultaterne dokumenteres med båndeksempler vedlagt specialet.



Stemmeparametrene og det psyko-emotionelle

Hvordan opleves indholdet i de forskellige stemmeparametre? Undersøgelsen heraf er et vigtigt grundlag for teorien.

Stemmeklangen
Det er stemmeklangen der bærer menneskets identitet. Timbren er selvets egentlige lyd, men den kan være dækket at vemod, mathed, pænhed eller lignende, som vi ønsker at sælge og selv igennem. Den fuldtonende klang, der vibrerer af rytme og liv, afspejler en sund personlighed.

Kompressionsgrad
Stemmemusklernes kompressionsgrad viser noget om jeg- og viljesbetoning. Overkompressionen gemmer derfor aggression, mens underkompression viser hengivelse eller veghed.

Registre
Stemmens forskellige tonelejer og registre repræsenterer forskellige sider eller gestalter at personligheden. Dybden har således forbindelse til ro, afspænding, styrkeudladninger og til det mandlige hos begge køn, Mellemlejet er det kultiverede personaområde, hvor vitaler og ofte føler os mest hjemme. I højden kan de blafrende, jublende og hysteriske sider komme til udtryk tillige med det kvindelige og det barnlige. Stemmens knæk i overgangen mellem forskellige tonelejer betegner grænsen mellem forskel lige gestalters udtryksfelt - f.eks. den voldsomme overgang fra barn til voksen i pubertetsstemmer.

Tonehøjde
Jo højere tone, desto større muskelarbejde kræves der, svarende til en gymnastisk præstation. Vi stukturerer faktisk oplevelsen af et melodisk spring ud fra den motoriske oplevelse at et fysisk spring, mener neurobiologen Kjeld Fredens. Ikke underligt derfor, at mange lider af en stemmemæssig højdeskræk, som stod de på 3-metervippen, blot de skal synge over c2!

Resonans
Stemmens resonans afspejler psykens rummelighed, hvor meget at os selv, vi har med, vor selvaccept. Når hele kroppen giver resonans bag stemmen (inkl. fingre og tæer) er mennesket godt funderet i sit selv og med sin omverden. Stærk nasalitet og kæbespændinger, der hæmmer resonansen kan derimod være udtryk for en overudviklet persona (- man lader kun en begrænset, kontrolleret del klinge med).
Brysthulens resonans klinger at hjertets indleven og empati. Bughulen er rum for seksualitet og power, mens enden viser, du virkelig mener det. Ganens hvælv åbner til spiritualitet og åndfuldhed. I svælget kan følelser og instinkter boltre sig, mens mundhulens arbejde er at artikulere og kultivere.

Åndedrættet
Åndedrættet har at gøre med at optage, rumme og udlade energi. Den vigtigste åndedrætsmuskel, mellemgulvet, gemmer mange tilbageholdte følelser. Stemmeudgydelserne er velegnede til at løsne op igen for det fortrængte.


Jung og Lowen

Menneskesynet bag stemmeteorien hviler på C. G. Jungs psykologiske personlighedsmodel og Alexander Lowens bio-energetisk kropsorienterede.
Roy Hart Teatrets stemmearbejde knytter sig til individuation. Man skræller sig gennem den uægte persona, hekse, trolde, prinser og prinsesser til timbren i stemmen, selvets lyd, som kan integrere og balancere de andre. Når stemmemuskel og mellemgulv får lov at arbejde anderledes end de plejer, og kroppen bringes til at vibrere levende med i lyden, vækkes sjælens glemte billeder (Roy Hart Teatret: voice images). Samtidig personificerer stemmeklangen faktisk arketyperne akustisk, så energien fra dem kanaliseres ud og kan bearbejdes. Bio-energetikken er et godt forklaringsgrundlag for, hvad der sker i kroppen og personligheden under sangen. Energi og personlighed er ét, mener Lowen. Personligheden bestemmes netop at måden, hvorpå energien kanaliseres og er fordelt i kroppen. F.eks. er det karakteristisk for den skizoides kropsenergi, at den er bundet i midten at kroppen og ikke når ud til de perifere organer. Gennem resonansudvidelsen i stemmearbejdet aktiveres de sovende kropsdele, så energien strømmer friere. Herved befris følgelig hele personen. Et andet Lowen'sk aspekt ved stemmearbejdet er, at det hjælper til en større udladning at energi, hvorved også en større opladning bliver mulig. Kroppens resonans gør det muligt at rumme energien, så personlig vækst kan finde sted. Lowens billede at personlig vækst er netop, at kroppen rummer mere energi, og at bevidstheden om kroppen øges.

Stemmens anima og animus
Endnu et trin mangler for at gøre teorien anvendelig til at forklare menneskelig stemmelyd på et psykologisk plan: Oversættelsen at anima og animus til energetiske termer.
Lydgivningens forskellige parametre afslører spænding mellem psykologisk feminine og maskuline kræfter. Overordnet står animus for kraftaspektet, udladning af energi, hvor anima ligger i rumaspektet - det at akkumulere og forme energi. Animus er styrke, pres, handling, manifestation, initiativ, klarhed, skarphed osv. Jo større bugpres og kompressionsgrad under lydgivning, desto mere er animus på spil. Anima hedder derimod blidhed, eftergivenhed, stemning, slør og det at lytte, acceptere, lægge klangbund til lyden og rumme den. Stemmemæssigt er det derfor anima, der sørger for resonansen - og for at give modtryk til animus-udladningerne, altså holde igen med indåndingsmusklerne. Med hensyn til stemmens registre er det da nærliggende at henføre fuldregistret til at være overvejende animus' arena, og randregistret mest animas.
Eksemplet på for stor overvægt af animus kunne være den overkomprimerede, skarpe stemme, den der holder sig konstant til det dybe leje, eller den der holder sig indenfor et ganske lille toneområde (- logoskontrollen forhindrer følelses-mæssige udsving!). Animaovervægt vil snarere komme til udtryk i den underkomprimerede, knapt hørlige stemme, i et for højt fikseret stemmeleje eller i snøvl (- for meget rumslør). Kræfterne kan også bruges til at låse hinanden helt fast og derved holde menneskets energiniveau nede – f.eks. i den knirkende stemme, der komprimerer tæt men samtidig holder igen på udladningen (- anima og animus bekæmper hinanden i stedet for at befrugte). Eller stemmen 'skiller' simpelthen ad i en lys og mørk funktion, der ikke kan finde ud af at mødes og smelte sammen. Harmoni, intensitet, udladningskraft og melodiositet i stemmen afspejler derimod en balanceret, sund sjæl, der har krop og følelser bag sig.
Jeg vil understrege, at teorien kun er en forklaringsmodel. Hvis man virkelig vil vide noget om stemme, psyke og krop, gælder det om at træne sit øre og sin intuition, dvs. bruge hele sig selv som resonantisk klangbund, når man lytter til et andet menneskes stemme.


Udviklingsorienteret sangpædagogik

Under arbejdet med den dybtgående Roy Hart-sang og stemmeteorien har det været et vigtigt mål at integrere erfaringerne i almindelig undervisningspraksis. Hvordan laver jeg en sangundervisning, der i mål og midler fremmer personlig udvikling, og som samtidig rummer det kunstneriske? En stemmedannelse, der bliver til sminke for personaen" ved kun at dyrke det skønne, duer ikke i denne sammenhæng. Sangundervisningssituationen er intim og kan let få terapeutiske træk. Overføringer og modoverføringer mellem elev og lærer har frit spillerum - måske med det uheldige resultat, at eleven idealiserer læreren og kommer til at lyde som denne.

Mål
For mig er det overordnede pædagogiske mål, at eleven kommer til at lyde mere og mere af sig selv og får mulighed for at udfolde sine potentialer gennem stemmen.

Støtte - udvidelse
Stemmearbejdet er i starten jegstøttende, skal give eleven selvtillid og fortrolighed med egen stemme, tager udgangspunkt i det, hun/han kan - og i bekendt repertoire. Derefter udvides horisonten gradvist med andre klange, større stemmeomfang, dynamiske nuancer, uvante genrer m.m.

Kroppen
Kroppen søges såvidt muligt inddraget. Bevægelse og lyd sammen. En god måde at afhjælpe intonationsvanskeligheder kan f.eks. være at holde lange toner under stærk motorisk aktivitet som løb eller rysten. Kropsenergien overføres til tonen. At ligge ned, mens man synger, kan også fjerne så meget stress, at tonen pludselig bliver ren. Eller bevidstheden om bestemte kropsdele kan styrkes via den resonansåbning, der sker, når lyden placeres der.

Psykisk integration
Der arbejdes imod psykisk integration. Glissandoøvelser er f.eks. særlig integrerende, da de forbinder forskellige områder af stemmen og dermed personligheden. Forskellige klangmuligheder afprøves: mandlige, kvindelige, barnlige, sarte og voldsomme. Når der er etableret en fortrolighed med dem enkeltvis, kan de integreres ved at overlappe hinanden i samme øvelse. F.eks. lange toner med forte-pianodynamik, vekslende resonans og vokalfarve.

Indadvending - udadvending
Øvelserne kan vælges, så de påvirker opmærksomheden i en ønsket retning. Er eleven drømmende og langsom, kan det være fint at arbejde med kraftige konsonantlyde, bugslag og hurtige, markerede bevægelser i krop og stemme. Også øjenkontakt og responsøvelser hjælper til at udadrette energien. Er der omvendt for meget action på, hjælper lange vokaler til at lytte, rumme og finde mere ro. Eller man kan synge med lukkede øjne og fylde kroppen med sin lyd.

Billeder og arketyper
At forestille sig karakteristiske mennesketyper er en enkel vej til at få særlige klange frem. Enhver har et bud på lyden af en 5-årig, en stor fuld mand, en heks eller en hysterisk operastjerne. Det er den indre forestilling, der baner vej for lyd, og omvendt åbner stemmelyd også til ukendte billeder og gestalter. Poetiske billeder af blomsterflor, havet eller jorden er også gode til at få stemme og åndedræt til at slappe af.

Dette var smagsprøver på arbejdet med stemmeteorien omsat til sangpædagogisk værktøj. I specialet uddybes yderligere teoriens anvendelighed i forhold til en stemme-analysemetode. Eksemplarer forefindes på Musikvidenskabeligt Institut, Københavns Universitet og på Musikterapiuddannelsen, Ålborg Universitetscenter. Det bliver muligvis udgivet.



Litteratur
Fredens, Kjeld: Musik er bevægelse. Modspil nr. 43, Tiderne Skifter, København 1989.
Klausmeier, Friedrich: Die Lust sich musikalisch auszudrücken. Rowolt Verlag, Hamburg, 1978.
Lowen, Alexander: Bioenergetik. Borgen, Kbh. 1988.
Moses, Paul J.: The Voice of Neurosis. Grune & Stratton, N.Y 1954.
Mosonyi, Desiderus: Musikkens irrationelle grundlag. Modspil nr. 19, 1982.
Ravn, Lene: Så syng mig dog! Om at lære sig selv at kende gennem stemmen - belyst ved en undersøgelse af Roy Hart Teatrets stemmearbejde. Musikvid. Inst. Kbh's Univ. 1991. (Forespørgsel om udgivelse: tlf. 39 65 54 95, Lene Ravn).
Riis, Kristian & Bonde-Petersen, Flemming: Kroppens funktion under klassisk sang. En arbejdshypotese. Musik og forskning 2, Musikvid. Inst. Kbh's Univ. 1976.


De unge kvinder knirker

indsendt 18. sep. 2015 02.10 af Stemmens Dag   [ opdateret 20. sep. 2015 07.04 ]

Thea Sejr, underviser i retorik og stemmebrug i Retorisk Tale


”Vocal fry” er efterhånden et velkendt fænomen i USA – både blandt unge piger og ældre sprogforskere. Nogle kalder fænomenet for en epidemi der spredes gennem populærkulturen og inficerer pigegrupper i cafeterier såvel som på colleger. Men hvad er det – og vil det også ramme Danmark?

Lad mig starte med første del af spørgsmålet. Den bedst dækkende danske oversættelse af ”vocal fry” er knirk – en lavfrekvent, boblende, guttural lyd der dannes af at lufttrykket under stemmelæberne er svagere end den modstand stemmelæberne laver i forbindelse med tale. Knirk bliver også kaldt ”underliggende støj på stemmen” og høres oftest i forbindelse med en dyb tone, for eksempel i slutningen af en sætning. Her er man nemlig ofte ved at løbe tør for luft, og derfor bliver lufttrykket under stemmebåndene lavere. Ja, det bliver lidt teknisk nu, så måske er det bedre med nogle lydeksempler:


Elmer Fjot har en stemmelidelse der gør at han knirker på alle ordene (og ja, derudover har han nogle artikulatoriske problemer)


Kim Kardashian er blevet fremhævet som skoleeksemplet på en kvindelig performer der har knirk på stemmen 
og som gør det cool for andre unge piger at knirke. Her er det særligt på ordene “shoes”, “squad” og “equinox” 

Men knirk er ikke bare noget der tilfældigvis lægger vejen forbi din stemme. Det er tit (ubevidst) sociologisk eller retorisk motiveret, hvilket jeg vender tilbage til.


I denne film kan du se en fornem samling knirkende kendte, og hvad der sker med stemmebåndene
 når man knirker (0.38). Sidstnævnte kan du også se mere til her

Danmark knirker også
Nu til anden del af spørgsmålet; nej, det kommer ikke til Danmark – det er her allerede. Og du har med garanti hørt det. Flere talelærere har i hvert fald de seneste år bemærket en stigende tendens til knirk blandt unge danske piger og hos radioværter, typisk musikprogramværter, på P3 og P6.


Sara Frost er ligesom Camilla Jane Lea (knirk 1.32 og frem) og Augusta Glahn-Abrahamsen (knirk 3.42-5.39)
blandt de adskillige kvindelige radioværter der knirker. Frost knirker her især ved 0.07 og 2.38

De fleste af disse stemmer har kun intermitterende knirk, det vil sige at de ikke knirker hele tiden som Elmer Fjot, men kun på enkelte ord. Dog kan Sara Frost faktisk knirke på hele sætninger som: ”Jeg glæder mig til at se hvad han kan lidt senere hen, på vejen”. Knirk skyldes ikke nødvendigvis en stemmelidelse, men er et stemmekarakteristika som de fleste med en normal stemme kan anlægge sig. Og det vælger flere og flere unge piger og kvindelige kendisser altså at gøre. Amerikanske undersøgelser har vist at det efterhånden er et flertal af kvinderne på de videregående uddannelser der taler ligesom Kim Kardashian, Britney eller Ke$ha.


Ke$ha har som autodidakt sanger gjort den knirkende stemme til et stærkt genkendeligt varemærke for sin musik

Fra autoritær mand til attraktiv kvinde
Meget tyder på at det samme gør sig gældende i Danmark. Og ikke bare knirker de fleste unge danske kvinder, der er også procentvis flere kvinder end mænd der har knirk på stemmen. Fordi knirk oftest høres på de dybe toner, har knirket længe været kendetegnende for mandestemmer, og det har skabt teorier om at kvinder tillægger sig knirk for at fremstå mere autoritære. Knirket skulle altså være situationsbestemt (og kulturelt bestemt) og bidrage til talerens personaopbygning. Andre studier sandsynliggør at knirket også bruges når taleren vil intensivere en følelse, for eksempel: ”I really don’t like zucchini” (informant i Yuasas studie fra 2010) hvor der knirkes på det understregede. Endelig er det oplagt at knirket har den sociale funktion at man i en samtale signalerer at man er færdig med at tale ved at afslutte sin sætning med knirk. Knirket har altså både en personaopbyggende og en social funktion, også på dansk. Men det er der for så vidt ikke noget nyt i. Det nye er at der er gået mode i den knirkende stemmebrug. Ikke fordi den giver autoritet, men fordi den nu symboliserer en bestemt attraktiv kvindetype.

Stemmemoden 2014
I dag er knirk i lige så høj grad udtryk for kvindelig seksualitet, uddannelse og uafhængighed som for mandlig autoritet. I vestlig kultur vel at mærke og særligt i USA. Så når kvindelige skuespillere som Reese Witherspoon, Renée Zellweger og Gwyneth Paltrow spiller amerikanske roller, knirker de for eksempel mere end hvis de spiller britiske karakterer.
Bevidst eller ubevidst udtrykker unge kvinder (ligesom de fleste andre mennesker) deres identitet gennem blandt andet deres stemmebrug ud fra den kollektive opfattelse af hvad forskellige stemmekarakteristika udtrykker. I USA er knirk de senere år i højere og højere grad blevet associeret med attraktivitet og status hvilket kan forklare den ”epidemi” USA har oplevet. Skuespillere i film og tv-serier portrætterer dels kvindetyper der allerede eksisterer, men samtidig forstærker og udbreder de, sammen med andre kendte, bestemte stemmeidealer. Den californiske dialekt gør oftere brug af knirk end andre amerikanske dialekter, og da en stor del popmusik og filmproduktioner kommer fra netop Californien, bliver knirket vidt udbredt.

VIDEO (NBC report, åbner i ny fane)
I en del omtaler af Wolk et al.’s resultater fra 2012 udlægges det som om "vocal fry” er skabt af sangere og tv-stjerner

Herhjemme er mange musikværter og musikinteresserede influeret og inspireret af den amerikanske musikscene, og unge danske kvindelige radioværter og lyttere påvirkes derfor også af tendensen. Hvis radioværter, skuespillere og sangere knirker, vil lyttere, seere og fans finde det mere naturligt at høre enten sig selv eller andre knirke. Det kan også blive en social markering af at man tilhører for eksempel Unga Bunga-miljøet eller andre musik- og kunstmiljøer. Derfor er det heller ikke unormalt at der er flere piger i en gruppe der taler ens. Vi ændrer vores stemmebrug for at passe ind og for at udtrykke vores identitet. Jeg er personligt uenig med de amerikanske nyhedsværter der mener at sangere, musikværter og andre idoler har ”opfundet” knirk eller ”vocal fry”, men jeg er enig i at de er med til at udbrede opfattelsen af at det er cool og sexet.

Too cool for school – eller hvad?
Knirk er efterhånden blevet lig med en uformel, veluddannet og urban kvindetype. Det udtrykker altså ikke bare at man er ”too cool for school” som nogle amerikanske kommentatorer har konkluderet. Knirket er derimod udtryk for at man er en kvinde der vil frem i verden, men som går sine egne veje. Og så udfordrer det den klassiske opfattelse af at universiteter kun er for pæne piger. Som stemmelidelse kan knirket skyldes druk, rygning og for lidt søvn, så kvinder der knirker, lyder let som nogle der lever et spændende, ubekymret, hipt liv med høj musik, lange byture og en livsfilosofi om at man kan sove når man dør. Overraskende nok udtrykker en knirkende stemme ikke selvsikkerhed (Yuasa 2010). Måske fordi den knirkende stemme ikke er lige så kraftfuld som en normal stemme. Man kommer derfor hurtigt til at lyde mere tilbagelænet end fremadstormende. Dette gør at knirk sagtens kan forenes og forbindes med traditionelle kvindelige stemmekarakteristika. Også selvom stemmen er dybere. Her er det måske værd at notere sig at denne stemmemode ikke er ny. Faktisk har det siden 1960’erne været in med en dyb kvindestemme (Austin 1965).


Jacqueline Kennedy, som var et stort stilikon i 1960’erne, havde faktisk en forholdsvis dyb stemme

Danske studier tyder på at et flertal af kvindelige studerende ved Københavns Universitet også knirker. Hvorfor de gør det, er endnu ikke blevet undersøgt, men det er ikke usandsynligt at de er påvirket af de samme tendenser og personaopfattelser som unge amerikanske kvinder; altså at knirket repræsenterer en personlighedstype der er uformel, urban, veluddannet og lidt tilbageholdende.
Knirket bliver altså både en måde at adskille sig fra den traditionelle opfattelse af en universitetsstuderende og en måde at tilhøre en social gruppe på. Kort opsummeret vil jeg bruge stemmeforskeren Yuasas ord og gætte på at de også gælder for danske kvinder: “American women, therefore, may subliminally adopt creaky voice to project the image of educated urban professional women capable of competing with their male counterparts.” (2010).

Den irriterende dille slider stemmen op
Men hvorfor egentlig al den snak om knirk? Er det ikke bare en dille der om nogle år afløses af en anden måde at tale på? Jo, måske. Forhåbentlig. Ikke bare kan det være vældig irriterende at lytte til i længere tid af gangen. Nogle bliver endda så irriterede at de laver indslag udelukkende om hvor irriterende det lyder:


Knirket overdrives i denne video for at understrege, hvor irriterende det lyder når først man er blevet opmærksom på det

Det er også belastende på anden vis. For selvom de fleste af os kan producere knirket uden problemer, så er det hårdt for stemmelæberne. Det kan som sagt være svært at få tilstrækkelig lydstyrke på stemmen med knirk, og derfor vil mange talere øge presset på stemmen og spænde endnu mere op i hele taleapparatet med træthed og slid til følge. Siden kvinder i forvejen er mere disponeret for stemmelidelser end mænd, er tendensen faktisk noget der skal tages alvorligt. Med tiden medfører knirk lyst til at rømme sig, træthed i stemmemusklerne og hævelser på stemmebåndene. Især hos dem der gør den knirkende stemme til en vane eller et varemærke for sig selv. Stemmebåndene kan klare meget, og vi bekymrer os sjældent mens vi er i 20’erne og 30’erne, men med alderen bliver stemmen mere skrøbelig. Så der er flere grunde til at holde igen med knirket; både af sundhedsmæssige grunde og for ikke få en hel generation der lyder som Kim Kardashian og Ke$ha.


Selv i musikprogrammerne diskuteres stemmefænomenet

Hvis du vil høre mere om knirk i dansk radio, så kom til Stemmens Dag den 12. april 2014 i Rundetårn hvor Sara Gryholdt Rasmussen og jeg selv holder workshop om fænomenet.

RED.: Se også interviewet med Thea Sejr og Sara Gryholdt Rasmussen på dette link!


Læs mere:

Austin, William M. (1965): “Some Social Aspects of Paralanguage.” Canadian Journal of Linguistics11, 31–39.

Degn, Lone og Sørensen, Merete Agger (2012): Messen – En undersøgelse af den umiddelbare auditive effekt af messeøvelser på stemmekvaliteten knirk hos unge kvinder. Speciale i audiologopædi ved Københavns Universitet.

Grønnemose, Karina og Rasmussen, Sara Gryholdt (2013): Den umiddelbare effekt af knæ-gynge øvelse med fonation på F0 i sammenhængende tale. En single-case effektundersøgelse gentaget på ti kvindelige universitetsstuderende.Speciale i audiologopædi ved Københavns Universitet.

Lindblad, Per (1992): “Knarrigröst.” Rösten, 142-182.

Pennock-Speck, Barry (2005): “The Changing Voice of Women.” Actas del XXVIII CongresoInternacional de AEDEAN, ed. Juan José CalvoGarcía de Leonardo, JesúsTronch Pérez, Milagros del Saz Rubio, Carme Manuel Cuenca, Barry PennockSpeck, and Maria José Coperías Aguilar, 407–15. Valencia: Dept. de FilologiaAnglesa i Alemanya, Univ. de València.

Wolk, L., Abdelli-Beruh, N. B. &Slavin, D. (2012):“Habitual Use of Vocal Fry in Young Adult Female Speakers”. Journal of Voice, Vol. 26 (3), 111-116

Yuasa, P. I. (2010):“Creaky Voice: A New Feminine Voice Quality for Young Urban- oriented Upwardly Mobile American Woman?”American Speech. Vol. 85(3), 315-337.

1-10 of 10

Comments